Deltagarberättelser
"Jag hade varit arbetslös i 18 år, levt på försörjningsstöd. Ingen har frågat mig om jag ville arbeta under den tiden. Jag var aldrig sjukskriven, men livet var fyllt av katastrofer. I mitten på varje månad blev jag nervös för att jag inte skulle få någon utbetalning av socialen. Tänk om jag gjort något fel, eller missat något?” För två är år sedan ville jag hitta ett arbete och gick till Arbetsförmedlingen. Personen jag träffade lyssnade på mig i två timmar, sedan såg hon till att jag fick börja i MIA. Då träffade jag Nadja och Bettan, de coachade, lyssnade och var väldigt engagerade. Jag fick arbete på Stadsmissionen, där jag trivdes och allt gick bra tills Corona kom och jag blev arbetslös igen. Då ringde Bettan. ”Jag har inte glömt dig”, sa hon och uppmuntrade mig att söka till MIA Vidare”. Jag kom in och fick jättebra stöd av Bettan och Marie. Nu arbetstränar jag på ett Café på Söder. Det är jättebra. Idag är min lediga dag och jag ska iväg på en ADHD-utredning. Jag ser mycket positivt på framtiden, även om man inte har en aning om hur det blir med corona”.
Innan jag började i MIA-projektet hade jag varit sysslolös de senaste två åren. Jag gjorde inget, förutom att bo i ett stödboende. När jag väl började i projektet gick allt väldigt snabbt. Jag ville komma ut i arbetslivet, vilket jag gjorde. Efter att ha träffat min SE-handledare några gånger besökte vi en arbetsplats. Det sa klick. Efter sex månaders arbetsträning fick jag anställning på arbetsplatsen. Jag trivs jättebra. När jag började arbeta försvann även många andra problem. Jag har hittat en vettig mening med livet och tänker att det går att gå vidare trots att det finns massa problem. Det har varit viktigt för mig att ha en person att vända mig till. Vi har haft möjlighet att lära känna varandra. Det har varit bra att slippa byta person och inte behöva förklara allt flera gånger, vilket varit nödvändigt hos vissa myndigheter, där jag behövt träffa flera personer. Då går det inte att lära känna varandra. MIA-projektet behövs. Annars hade jag suttit kvar i mitt rum och inte gjort något alls. När jag fick stöd med starten och kom igång, så rullade det på. Det finns alltid lite hopp nånstans.. .. och det fick jag tack vare MIA-projektet. Anders, 53, deltagare i MIA-projektet
Mitt liv var uselt helt enkelt. Jag var sjukskriven och djupt deprimerad. Jag hade just gått igenom en skilsmässa och mådde oerhört dåligt. När jag började i MIA-projektet var jag livrädd bara av tanken att arbetsträna eller jobba. Men min SE-handledare förstod mig. Den förståelsen gjorde att det kändes avslappnat. Jag hade hela tiden känslan av att det gick i min takt och inte var bråttom. Min SE-handledare var väldigt intresserad av vad jag tyckte om och vad jag skulle kunna göra. Eftersom jag tycker mycket om att läsa började vi efter ett tag försöka hitta en bokhandel att arbetsträna på.
Min SE-handledare kontaktade några bokhandlare och vid tredje försöket fann hon en som kunde tänka sig att ta emot en person som ville arbetsträna. På väg till vårt första möte på bokhandeln var jag så oerhört nervös. Jag trodde inte jag skulle klara av det men jag och chefen klickade direkt när vi började prata böcker och författare. Jag kunde börja arbetsträna två timmar om dagen, fem dagar i veckan.
Nu har Arbetsförmedlingen tagit över min arbetsträning eftersom jag har avslutat i MIA-projektet. Jag har utökat tiden och trivs verkligen bra. Jag får göra roliga saker varje dag. Det känns tryggt för att jag har en väldigt bra handläggare på Arbetsförmedlingen. Jag önskar att alla sjukskrivna som behöver skulle få delta i projektet. Om jag kunde ta mig vidare så kan alla göra det. Jag trodde aldrig att jag som varit sjukskriven i fyra år skulle kunna hamna där jag är idag.
I tre år hade jag varit instängd hemma, det kunde gå månader innan jag gick ut. Jag var deprimerad och har IBS (irritable bowel syndrom) och levde inomhus. När jag kom i kontakt med MIA träffade jag i stort sett inte någon, hade inte de vårdkontakter jag behövde och levde mitt liv inomhus.
Det var min mamma som hade hört talas om MIA-projektet och hon bokade ett möte åt mig hos min SE-handledare i MIA Östra Södertörn. Mötet kändes tryggt och lugnande och jag fick en möjlighet att börja komma från min instängdhet och prata med någon som verkligen förstod. Min handledare var lugn, trygg och pratsam vilket var det jag behövde. Hon fanns där och lyssnade samtidigt som hon stöttade mig i att sätta egna mål. Med hennes stöd kunde jag också få kontakt med vården.
När jag flyttade till en annan kommun blev det långt att kunna ta mig till mina möten i MIA Östra Södertörn. Min handledare såg till att jag fick en arbetsmarknadsinsats i den nya kommunen. Hon såg också till att det blev en bra och trygg överlämning till den nya insatsen där jag nu börjat. Tack vare vårt arbete kan jag ta mig från hemmet varje dag och det känns som om jag blivit en människa igen.
